Streetview Prayers #001

Today, our team will be visiting a group of families and giving out new winter shoes to 33 children.

Would you like to come with us in prayer? Take a virtual prayer walk through the area we are visiting.

  • Take a look around, use Streetview to walk around the surrounding areas, take in everything you see. Let yourself be moved.
  • What do you feel God is saying to you about what you’re seeing? Maybe write it down.
  • Pray for the people you see who’s faces are blurred out. Each one of those people is loved by God and has a name.
  • If you want to, please share some of your prayers with us.

Today’s shoe distribution is part of our Winter Warmth campaign where we are giving shoes, firewood, blankets and other supplies to vulnerable children and families in need.

If you would like to make a financial contribution to The Salvation Army’s work in Bulgaria, please feel free to do so via the following button or QR-code.

https://www.paypal.com/donate/?hosted_button_id=TE5AEB7XRC332

Paypal QR Code

Saviour, hear me

This is a Salvation Army song written by Herbert Howard Booth, the original Salvation Army song writing genius.

I’ve written an new tune to his beautiful words.

I haven’t written a new tune because I don’t like the old one or because I’m under some illusion that my tune is better. I just think that sometimes new tunes help us to hear the words better, almost like for the first time.

Have a listen, and let me know what you think!

Here is also a pdf of the sheet music.

1. Saviour, hear me while before Your feet
I the record of my sins repeat.
Stained with guilt, myself abhorring,
Filled with grief, my soul outpouring;
Can You still in mercy think of me,
Stoop to set my shackled spirit free,
Raise my sinking heart and bid me be
Your child once more?

Refrain:
Grace there is my every debt to pay,
Blood to wash my every sin away,
Power to keep me spotless day by day,
For me, for me!

2. All the memories of deeds gone by
Rise within me and Your power defy;
With a deathly chill ensnaring,
They would leave my soul despairing.
Saviour, take my hand, I cannot tell
How to stem the tides that round me swell,
How to ease my conscience, or to quell
My flaming heart.

3. Yet why should I fear? Have You not died
That no seeking soul should be denied?
To that heart, its sins confessing,
Can you fail to give a blessing?
By the love and pity You have shown,
By the blood that did for me atone,
Boldly will I kneel before the throne,
A pleading soul.

4. All the rivers of Your grace I claim,
Over every promise write my name;
As I am I come, believing,
As You are You do, receiving,
Bid me rise a free and pardoned slave,
Master o’er my sin, the world, the grave,
Charging me to preach Your power to save
To sin-bound souls.

Ta mitt ok – Joy Webb

Ta mitt ok
Text och musik: Joy Web
Svensk översättning: Christina Nilsson
© S.P.& S. Ltd. 1987 Originaltitel: “Share my yoke”
Frälsningsarmén högkvarter, Stockholm 1989 och 2003

När jag är trött och ingenting tycks gå min väg,
när jag planerat för min dag och allt blir fel.
När mina tankar tyngs av tvivlets mörka moln,
då vill jag höra Jesu ord:

“Ta mitt ok och känn att jag är nära dig,
för varje steg du tar, jag bär dig och ger kraft.
Ta mitt ok och följ den väg som jag ska gå.
I min gemenskap får du ro och frid,
och det ska synas att du hör mig till.”

När jag blir ställd och ingen tycks förstå mig rätt,
det som var självklart har raserats i mitt liv,
när tryggheten jag ägde har ryckts bort från mig,
då får jag höra Jesu ord:

“Ta mitt ok och känn att jag är nära dig,
för varje steg du tar, jag bär dig och ger kraft.
Ta mitt ok och följ den väg som jag ska gå.
I min gemenskap får du ro och frid,
och det ska synas att du hör mig till.”

När jag är ensam, ingenting blir som jag tänkt,
och isoleringen känns svårare var dag.
När vänner sviker och jag lämnas utanför,
då kan jag höra Jesus ord:

“Ta mitt ok och känn att jag är nära dig,
för varje steg du tar, jag bär dig och ger kraft.
Ta mitt ok och följ den väg som jag ska gå.
I min gemenskap får du ro och frid,
och det ska synas att du hör mig till.”

I’ll fight.


“I’ll Fight” speech – Norwegian.
Så lenge kvinner gråter som de gjør nå, vil jeg kjempe.
Så lenge små barn går sultne som de gjør nå, vil jeg kjempe.
Så lenge mennesker går inn og ut av fengsel, som de gjør nå, vil jeg kjempe.
Så lenge noen sliter med avhengighet,
så lenge det finnes en misbrukt kvinne,
så lenge det finnes en sjel som lever uten Guds lys, vil jeg kjempe.

I will fightI'll fight day
Text and music: Ronnie Murchison
Performed by: Hannah Nordbø Kleppe

While there are mothers crying
While there are children hungry now
I will fight
Fight to the very end

While there are men in prison in and out
While there remains one lost soul without the light
I will fight
Fight to the very end

Come and join God’s Army now,
There is room enough for all
who have laid down there lives
and picked up their cross.

While there are sick and suffering
That haven’t seen the love of God
I will fight
Fight to the very end

While there are men and women
That have disease that have no cure
I will fight
Fight to the very end

Come and join God’s Army now,
There is room enough for all
who have laid down there lives
and picked up their cross.

I will fight, I will fight, I’m gonna fight till the very end.

Vårtal 1 maj 2019

Vårtal vid Skillingaryds torg 1 maj 2019. Frälsningsarméns hornmusikkår och Skillingaryds manskör hälsade våren välkommen med sång och musik och jag fick äran att hålla ett “vårtal”.

valborg

De som bad mig att tala idag tyckte säkert att det skulle vara roligt att höra en Australiensare prata om någonting hon har nästan ingen personlig koppling till alls. Och med det menar jag – jag behövde slå upp den här dagen i uppslagsverket för att se vad det hela handlade om!

Det första valborgsfirande och första maj jag fick uppleva var i Uppsala 2013. Det jag kommer ihåg från valborgsmässoafton är att jag blev helt skräckslagen av att så många barn lekte så nära den stora stora elden som hade tänts, jag kommer också ihåg att det var kallt och blåsigt och att jag åt någon sorts korv. Det jag kommer ihåg från första maj är en promenad genom Uppsala och hur överväldigad jag var av allt skräp som hade lämnats kvar i parkerna och på gatorna efter det stora firandet dagen innan.

Jag hade så många frågor. Vad eller vem är den här Valborg? Varför måste det var en brasa? Varför är vissa sånger så viktiga att sjunga? Vad är det för mössa som så många har på sig? Varför behöver våren hälsas välkommen? Kommer han inte om jag inte hälsar honom välkommen? Hälsar man också höst och vinter välkommen eller bara vår och sommar, de årstiderna vi faktiskt tycker om..?

I förrgår på Frälsningsarmén lyssnade jag på en andakt som min man Erik delade med de samlade. Han tog fram frågan varför? Varför firar vi Valborgsmässoafton, och i sin tur också första maj? Han, till skillnad från mig, frågade inte för att han inte visste svaren, utan för att han ville få fram att det är ibland viktigt att veta varför vi firar dessa högtider, så att vi kan uppskatta betydelsen av dem på ett ännu bättre sätt.

För sex sedan var jag helt ny i ett nytt land – frågor om traditioner och kulturella saker var sådant jag funderade på hela tiden. Och det lustiga är att för det mesta har de frågorna fortfarande inte klarats upp för mig. Men jag vill kunna uppskatta betydelsen av Valborgsmässoafton och första maj på ett bättre sätt.

Så vad hittade jag när jag slog upp det i uppslagsverket då?

Första maj;

  • arbetarrörelsens internationella högtidsdag – till åminnelsen av olika datum i världshistoria som har att göra med arbetarrörelsen
  • Valborgsmässodagen – där vi firar “Heliga Valborg” som ursprungligen kallades för Walpurgis – som var en abbedissa i den katolska kyrkan och som vi i Sverige har fått in via tysk historia. Hon är bland annat känd för att vara den första kvinnliga författaren på både engelska och tyska.
  • Vidare så var det denna dag 1840 som världens första självhäftande frimärke användes.
  • Och denna dag 1978 blev en kvinna vid namn Naomi Uemura den första personen att ensam nå Nordpolen landvägen.
  • Och detta är den dag på året då korna traditionellt släpps ut till grönbete för första gången efter vintern.
  • Och sist men inte minst – anledningen till att vi är här,  idag är dagen då stora delar av nordeuropa hälsar våren välkommen efter en lång vinter. Där majbrasor på Valborgsmässoafton ofta får vara en symbol för att bränna det gamla och ge plats för det nya.

Ni har kanske inte tänkt så mycket på det, men nu kan ni kanske förstå att en person som har levt de första 27 år av sitt liv i Australien – där skillnader mellan de så kallade årstiderna knappt märks på många ställen – har frågor kring vikten av att hälsa en årstid välkommen. Särskilt med en brasa – Australiens farligaste naturkatastrof!

Men det är faktiskt DÄR att det börjar gå upp för mig. Elden. Det där med att bränna upp det gamla och ge plats för det nya. Det där med att använda eld som symbol för något större. Att det inte är majbrasan i sig som är viktig, utan det som den symboliserar.

Några gånger i mitt liv har jag behövt symboliskt bränna upp saker som inte har varit bra för mig, eller har tagit för mycket plats i mitt liv, eller har format mig på ett dåligt sätt. Det är mycket lättare att ta till sig nya bra vanor när de gamla fula vanorna inte tar plats längre.

Praktiskt har det gått till på lite olika sätt . Vissa gånger har jag själv sagt att “nu är det dags att bli av med det där som är dåligt som jag egentligen inte borde hålla på med”. I sådana fall, är det verkligen att bygga upp en stor brasa av allt det fula och sedan kasta in en tändsticka.

Andra gånger är det mer likt att faktiskt behöva gå genom elden. Man ser inte behovet själv på samma sätt, men under livets gång upplever man att vissa prövningar är svårare än andra. Och ibland kan det kännas som om någon ovanifrån säger:
“jag skall rena dig som man renar silver,
jag skall pröva dig som man prövar guld.”.
För att kunna rena silver eller guld måste man smälta det. Det är det enda sättet att få bort orenheter! Då är det inte längre att bara kasta dåliga vanor i elden – nu gäller det att ta hela mig från ena sidan till den andra genom elden. Vare sig jag vill det eller inte! För att helt smältas och sedan bli hel igen.

Kanske du har upplevt något liknande. Antingen att du har behövt gå igenom svåra prövningar som på något sätt har rensat bort någon smuts från ditt liv, eller kanske känner du till och med att en symbolisk brasa skulle vara bra, just nu, i ditt liv – att bygga upp den med mycket av det som tynger dig och sedan medvetet sätta eld på det, nästan som en protest mot det som har tagit för mycket plats för länge.

Det kanske är hädelse att säga det här idag, men jag tror att våren och så småningom sommaren kommer oavsett om jag hälsar dem välkomna eller inte. Däremot är jag idag glad att få fira våren och dess ankomst med er. I år kan jag säga att jag har fattat det hela lite bättre. Men vissa saker – som de svartvita mössorna, och en del av sångerna – de har jag fortfarande inte riktigt förstått. Och inte heller varför vi inte är lika entusiastiska på att hälsa till exempel vintern välkommen också!

Men det där med att säga hejdå till och sätta eld på det gamla för att ge plats åt någonting nytt och bra – den symbolen tycker jag om.

Och vad vet jag, det är kanske inte det “rätta” sättet att tänka på en dag som denna. Det är kanske så att jag “borde” blir lite mer svensk och tycka och agera lite annorlunda på en dag som idag.

Men jag hoppas ni kan förlåta mig i så fall! Och ändå ta emot mina tankar och funderingar.

Vad behöver du kasta in i elden i år?

 

 

Put on the armour!


“Put on the armor!” – Transmission

I have read of men of faith
Who have bravely fought till death,
Who now the crown of life are wearing;
Then the thought occurs to me,
Can I not a soldier be,
Like to those martyrs bold and daring?

And like them, I’ll take my stand
With the sword of God in hand,
Smiling amid opposing legions;
And the victor’s crown I’ll gain,
And at last go home to reign
In Heaven’s bright and sunny regions.

Chorus
I’ll put on the armour and rush to the field,
Determined to conquer, and never to yield;
So the enemy will know, Wheresoever I may go,
That I am fighting for Jehovah.

I will join at once the fight,
Leaning on my Saviour’s might,
He is almighty to deliver;
From my post I Will not shrink,
Though of death’s cup I should drink;
Hell to defeat is my endeavor.

Chorus
I’ll put on the armour and rush to the field,
Determined to conquer, and never to yield;
So the enemy will know, Wheresoever I may go,
That I am fighting for Jehovah.

Will you not enlist with me,
And a valiant soldier be?
It’s vain to waste your time in slumber;
Jesus calls for men of war
Who will fight for evermore,
Routing the foe in fear and wonder.

Chorus
Now put on the armour and rush to the field,
Determined to conquer, and never to yield;
So the enemy will know, Wheresoever I may go,
That I am fighting for Jehovah.


“I have read of men of faith” SASB 957 (2015 Songbook)
Written in 1886 by Mark William Sanders (“Blind Mark“) at the suggestion of Richard Slater for the tune ‘The battle Cry of Freedom’, it appeared in a booklet of Songs of the Nation, for the International Congress, 1886.

The Baptism of Soldiers

Orders and Regulations for Field Officers (1917)
Book I, Part III, Chapter II, Section 7

The Baptism of Soldiers

1. The Field Officer must lead his Soldiers on to the full realization of the baptism of the Holy Ghost; he must make them Blood-and-Fire. The work of the Spirit is to fill the soul with burning zeal for the Salvation of the world. Christ’s work must be finished. He has left that task to His people, and it can only be continued and completed by His Spirit working in the hearts and through the lives of His people. The Holy Ghost was promised for this end. This is what His people have therefore a right to expect, and without it they are powerless for the War.

(a) This enduement will make them wise. They will know how to fight, what to say, what to sing, how to pray, and how to talk to the consciences and hearts of men. The Spirit will lead them into right methods of action, will show them how to make opportunities, and how to put these opportunities to the best use.

(b) The Holy Spirit will give them perseverance, keeping them going on in the face of difficulty.

(c) The Holy Spirit will give them power, making them not only willing to endure the Cross, but to glory in it.

(d) The Holy Spirit will give them the fire of love, the seraphic spirit, the live coal from off the altar, making them both burn and shine. With this they will come to Knee-Drill, to the Open-Air, to face mocking crowds, and to endure the scorn, and hatred, and persecution of men ; not merely from a sense of duty, dragging themselves to it, because it is the will of God ; or for the good of The Army ; or as an example to their comrades ; or even for the Salvation of souls ; but because they love it, and cannot stay away.

(e) The Holy Spirit will be a fire in their bones, which must have vent ; a spirit that must have a voice ; a love burning in the heart, which all the waters of earth and Hell cannot quench — a love with which no other love can compare. It will be the Saviour loving a dying world through His people ; it will be Christ indeed come again in the flesh.

2. The Soldiers must be baptized with Fire. It will give them the Soldier’s spirit, and, with that, all a Soldier needs in the way of drill, and duty, and sacrifice will inevitably follow.

It affects everything.

This small essay was prepared for the Captain’s Course 2015 in the Sweden & Latvia Territory on the theme of Holiness. The main question was “Do people understand what holiness means?” with suggested follow up thought-provokers such as; Why is holiness important? Has holiness teaching disappeared from our corps, and why? Are there good examples of how the truth of holiness is brought forward in corps? How can we find new/different words in our teaching to describe the wonder of holiness? How can holiness be made concrete in the every-day?

I didn’t hold directly to the thought-provokers, but I reflected on the main things that occurred to me when thinking very surface-level about holiness. My main influence has been The Uprising, A Holy Revolution by Olivia Munn and Stephen Court – an unmissable resource.

Holiness isn’t just important. It’s not just a good idea or a gimmick or a bonus for Christians who’ve been Christians for long enough. It’s a command. It’s essential. And it affects everything. It’s revolutionary. (I’ve even heard it said that “Holiness is the solution to every problem”.)

But it’s been lost, or forgotten, or mishandled. Many people do not understand holiness, many are scared of holiness, and many think holiness and arrogance go hand in hand. Many have followed trends that have steered people away from holiness (for example “Authenticity”) and many think and/or experience that it’s simply impossible to be holy. Of course there are exceptions to every rule, and there are many who experience a full, whole and free holy life. But for the most part, I would agree with many in suggesting that holiness is under-taught, under-embraced, and under-experienced to the detriment of personal lives and to the detriment of The Salvation Army.

People are scared of holiness. Holiness is difficult to understand and difficult to teach. There are a handful of different theories and understandings of how holiness works. Which one is right? Or more right? To quote from a recent article in the Officer Magazine[1] such theories include: “The Blessing of a Clean Heart”, “Growth in Christlikeness”, “Perfect love”, “Wholly Sanctified”, “Grace-moments, and grace-work” and last but not least “Quanta of Holiness”. The writer used the “Quanta of Holiness” idea to try and bring all of the others together, helpfully showing that all of them can maybe be true at the same time. But he went one step too far into an Einstein photoelectric effect theory analogy for my brain to cope. And if I (someone who has done many years of higher education and enjoys theories and Einstein) can’t cope – how can we expect others to cope? It’s no wonder we are scared, even our officers are or have been scared to dive in and attempt to teach it. Is it actually complicated, or have we made it complicated?

I wonder if there’s also a sense of: “isn’t it arrogant for me to claim that I am holy? Or even strive after holiness?”

“It’s not arrogant to testify to the goodness of the Lord who has changed our filthy hearts. It is an act of humility as well as a praise offering to Jesus. Holiness is the opposite of self-absorption. As we said before , it’s about others and it’s about God. Out holiness is not merely to help us but also to help the world. And, testifying to holiness is not about us, either. It is about giving glory to the Lord and encouraging others to press in for the same. (The Uprising, p.160[2])

Even with that being cleverly said, it’s easy to understand why people might feel this way. Many have seen very poor examples of Christians claiming to be holy whilst not exhibiting the fruits of the Holy Spirit in their lives. If someone who testifies to being holy exhibits arrogance instead of humility, pride instead of kindness and compassion – then it’s understandable that people might not naturally want to aim in that direction.

And “Isn’t holiness just for mature Christians? Or those “extreme” types? My normal “lagom” Christianity is fine for me.” I’ve heard it said that because holiness is on another level it’s just an optional extra for those Christians who want to be a bit more extreme in their Christian life. It’s for the ones who want to serve the poor in the slums, it’s for the ones who become nuns and monks, it’s for the priests and the prophets but it’s not for us normal Christians. It’s not an optional extra and I agree with the writers of The Uprising when they suggest that we perhaps need to change our definition of the word “normal”:

“All that we see as normal may be far, far away from normality. All that we see as extreme may be more normal then anything that we know. We need a shift in our way of thinking. Perhaps those who claim to love Christ but sit in their pews and sacrifice a minimal amount to see the world transformed are actually the abnormal ones. Perhaps those Christians who believe, but continue to sin every day, are the abnormal ones. Maybe sacrifice is to be expected. Maybe purity is completely normal.” (The Uprising, p.105)

I’m not an authority on the subject, but I can imagine that this kind of extreme-is-the-new-normal Christianity doesn’t fit too well in Swedish culture. Or at least not as well as in perhaps the Americas or Eastern Europe, for example. Standing out from the crowd is the expectation of Christians who are called to “no longer conform to the patterns of this world, but be transformed by the renewing of your mind.” But standing out from the crowd isn’t easy in Sweden. Is this something that is holding us back?

I mentioned “trends” in Christianity that steer different generations of people through different experiences and expressions of Christianity in different time periods – not all of which are harmful, but several of which should be analysed a bit more closely. “In recent years, evangelical Christianity has made its imperfection a point of emphasis.” (Has ‘Authenticity’ Trumped Holiness?, 2014[3]) “By focusing on brokenness as proof of our “realness” and “authenticity,” have evangelicals turned “being screwed up” into a badge of honor, its own sort of works righteousness? Has authenticity become a higher calling than, say, holiness?” (ibid) I’m not sure how much this trend has infiltrated Christianity in Sweden, but in Australia it’s inescapable. It’s the “only” way to “do church” these days. One has to emphasise everything that is dirty and rotten and broken and messy about ones life. Not acknowledge or confess for the sake of seeking forgiveness (necessarily) but actually emphasising such things for the sake of gaining some kind of ‘authenticity points’ among the crowd. It’s a fascinating trend, that on the surface tends to makes some kind of sense – we are our most honest selves, how can that be a bad thing? But like many other trends that make their way into Christianity, all have the capability of becoming their own form of religiosity. This focus on failure and dirtiness being “good things” doesn’t leave any room for hope or belief in a Jesus who actually saved us from that – so we don’t have to dwell in it anymore. It also doesn’t give holiness a place to exist at all – of course one can’t be authentic if one is striving to be good.

Last, and perhaps worst of all – many people believe that holiness is simply not possible. “Of course I’ll never be perfect”, “We will always sin – it’s not possible to not sin”. “Everybody has to sin everyday” is simply not true if we properly understand what sin really is. And going deep into that would take too long – but Wesley cleverly differentiated between sin improperly so-called and sin properly so-called. In far-too-simple words; intentional sin, and unintentional sin. Holiness means that you don’t voluntarily/intentionally transgress a known law of God. “You will still fall short of the glory of God. But you won’t intentionally sin.” (The Uprising, p.151) God has also commanded us to be Holy. And He is not a God who commands something without enabling it. He would never command something that was impossible to fulfil.

Each of these points could easily have been whole essays in themselves. When it comes to holiness, there is a lot to talk about, and a lot to explore. And it desperately needs to be taken seriously. It’s not just one of our doctrines, it’s not just something we sometimes talk about on Sunday mornings. It is an essential part of every Christian’s life. Why we want it, how we get it, and how it will revolutionise the world when everyone experiences it, are questions we need to keep asking, and finding answers for. What it looks like in our corps and how it can be better taught and therefore more fully experienced are perhaps the most essential focus points for our Army in this generation.

[1] Geoff Webb Doctrine for Today September-October 2015
[2] Olivia Munn & Stephen Court The Uprising: A Holy Revolution Melbourne 2007
[3] http://www.thegospelcoalition.org/article/has-authenticity-trumped-holiness-2

Preaching in Swedish.

SO_FAemblemI’ve been in Sweden for 1 and a half years now. I thought it was about time to preach (or at least read a pre-prepared talk) in Swedish!

Language is not just about words. Everything you think and feel is translated into some kind of communication. Most of the time, finding a voice in another culture is not just about knowing the right words to say. All that to say, it’s been quite a difficult learning experience for me! And there’s so so much more to learn.

But, I wanted to share with you my very first preach-imony (Testimony/Message mixed together) in Swedish. I read it yesterday in my installation meeting at The Salvation Army in Luleå (in the very north of Sweden). But here, I’ll be able to look back in years to come and see how much I’ve grown!

If you’re Swedish, feel free to give me pointers, or encouragement.
If you’re not Swedish, feel free to wade through the mire of Google Translate and remember to not trust everything it says!

If you’ve read this far, thanks for your support and awesomeness!

———————

Hej
Jag har varit i Sverige ett och ett halvt år nu.
Jag kan prata mycket mer svenska än jag kunde på första dagen.
Men jag kan inte så många ord än. Jag försöker ändå.

Tack igen för ert vänliga välkomnande. Ni har varit så snälla och tålmodiga.

Jag vill berätta lite om min bakgrund.

Jag växte upp i en kristen familj.
Jag kommer ihåg att min mamma och pappa hade biblar på deras sängbord och jag kommer ihåg att vi gick på Gudstjänst nästan varje vecka.

Men, när jag var 10 år flyttade vi till en ny stad och saker förändrades. Söndag slutade att vara en dag för Gud.
Jag saknade någonting. Jag visste inte vad det verkligen var, men jag kände mig tom.

Mitt liv förändrades när jag mötte Frälsningsarmén.
Jag hittade Jesus igen. Jag hittade riktiga vänner. Jag hittade Guds kärlek och nåd.

Men jag var fortfarande tonåring och visste inte hur jag skulle leva mitt liv på ett bra sätt. Jag var en rebell och gjorde några dåliga saker.
Jag var 17 år och behövde mycket förlåtelse.

Då hände ett mirakel.
Jag hade precis lyssnat till en predikant. Jag har ingen aning om vad han pratade om. Men jag visste att det var dags att prata med Gud om vad jag behövde.
Jag sa till Jesus i mitt hjärta, att jag var ledsen för vad jag hade gjort och att jag ville vända om i mitt liv.
Jag ville leva mitt liv helt för honom.

Efter jag hade bett, satt jag tyst med hopp, om att han hade hört min bön.
Jag visste i mitt huvud att Jesus hade förlåtit mig, men jag ville veta i mitt hjärta att jag hade blivit förlåten.

Plötsligt kom en kvinna som jag inte kände fram till mig och sa. “Gud vill att du ska veta att du har blivit förlåten. Han hörde din bön och vill att du skall veta att han älskar dig.” Sen gick hon bort.
Jag var överraskad.
Gud känner mig och hör mig. Wow.

Mitt liv har varit i hans hand sedan dess.
Liksom General William Booth hade skrivit i sin dagbok för många år sedan, sa jag också att “Gud skall ha allt som finns av Kathleen.”

Vad var “allt som finns av Kathleen”? Hur såg detta ut?
Jag visste snart efter det att “allt som finns av Kathleen” betydde att bli Frälsningsofficer!

Jag sa till min Kårledare – “Jag behöver bli Frälsningsofficer!”
Hon sa till mig, “Kanske är det bättre om du blir Frälsningssoldat först!”

Det året blev jag Frälsningssoldat, och började min långa resa mot att bli Frälsningsofficer.

Jag arbetade på Frälsningsarméns Högkvarter i min Division i Australien under några år, där lärde jag mig om all administration.
Jag bodde i Vancouver, Canada bland drogmissbrukare och prostituerade kvinnor ett par månader, där lärde jag mig om bön.
Jag studerade sociologi och utvecklingsarbete, där lärde jag mig om människor och mänskligheten och världen.
Sen åkte jag till Krigskolan (Officerskolan) och började mina förberedelser för att bli Frälsningsofficer. Där lärde jag mig mer om mig själv och Guds stora kärlek till hans värld.

Jag blev invigd till Officer i slutet av 2010.
Jag har haft fyra verkligen olika förordnanden sedan dess.
Jag har gift mig med min underbara man sedan dess också!
Mycket har hänt i mitt liv nyligen.

Nu är jag här i vackra Luleå. Vilken gåva från Gud det har varit att bli beordrad hit.
Erik och jag vill arbeta så hårt som vi kan, för så lång tid som vi kan, för att hjälpa den här kåren att sträva efter sitt Gudagivna mandat att vinna världen för Jesus Kristus.

Jag är inte så gammal och inte så erfaren men jag vet att jag har kallats av Gud att vara här och leda Luleå Kår.
Gud har inte glömt bort Norrbotten. Han känner alla människor här. Han känner alla namn.
Han förbereder alla för att höra hans röst och se hans ansikte.
Vi alla måste arbeta hårt för honom, men vi vet att han har givit oss allt vi behöver.

Det finns tre saker som Gud har sagt till mig nyligen.
Jag tror att det här är något för oss alla.

1. Var inte rädd.
2. Skäms inte.
3. Allt som du gör, gör det för Herren!

Första Johannesbrevet 4:18 säger;
Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.

Rädsla är en av de svåraste sakerna för mig att besegra. Jag upplever ofta ångest och jag har lärt mig några saker som jag kan göra som hjälper mig att hantera det. Praktiska saker och saker som innehåller bön. Jag behöver inte vara rädd, för jag har läst, att rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan. Jag har inga grunder att vara rädd, eftersom Gud gjorde mig fri från rädsla när han gav mig sin kärlek. Jag kunde predika många timmar om rädsla. Det finns många historier jag kunde berätta. Jag kommer att spara dem för en annan gång. Men Gud säger till mig varje dag – “Var inte rädd!”

I Romarbrevet 1:16 står det så här;
Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.

Gud säger till mig – “Var modig! Skäms inte för mig, skäms inte för evangeliet!”
Jag är inte modig av naturen. Jag vill inte ha uppmärksamhet. Jag vill gärna stå kvar i bakgrunden.
Det finns vissa saker som Gud har bett mig att göra i mitt liv som är lättare än andra. Saker som jag kan göra i hemlighet är lättare för mig. För många år sedan bad Gud mig att ge en stor summa pengar till en vän. Det krävdes mod av mig för att göra det också.
Men, Gud säger till mig just nu – “Var modig utomhus. Gå ute och skäms inte för mig.” Det betyder att jag måste vara på gatan med mod som bara Gud kan ge.
Jag vill säga som General William Booth “Om jag trodde att jag kunde vinna en till själ för Kristus genom att stå på huvudet och spela tamburin med fötterna, så skulle jag göra det!”

Kolosserbrevet 3:23-24 säger
Vad ni gör skall ni göra helhjärtat, det gäller ju Herren och inte människor: tänk på att det är Herren som skall ge er belöningen, er del av arvet. Kristus är er herre, och ni skall tjäna honom.

I min engelska översättning det står så här:
Vad som helst du gör, arbetar på det med hela ditt hjärta, som om du arbetar för Herren, inte för mänskliga mästare.
Det har varit många gånger i mitt liv när Gud har sagt det här till mig.
“Allt som du gör, gör det för Herren!”
“Allt som du gör, gör det för Herren!”
Jag kommer ihåg att jag hade en lapp med “Allt som du gör, gör det för Herren!” skrivit på, uppsatt på min gamla dator.
För bara ett par veckor sen hade jag “Allt som du gör, gör det för Herren!” i mitt huvud gång på gång på gång.
Ibland har vi saker vi måste göra som inte är så roliga. Men, allt spelar roll i Guds rike.
Om vi gör bokföring gör vi det för Herren.
Om vi gör smörgåsar till de hemlösa gör vi det för Herren.
Om vi är sjuka och måste vila, gör vi även det för Herren.
Allt spelar roll i Guds rike.

Jag kommer att säger mer om dessa saker och många andra, under de kommande veckorna och månaderna.
Men idag ville jag bara tala från mitt hjärta.
Gud vill att vi inte är rädda, att vi inte skäms och att vi gör allting till hans ära.

Det har inte alltid varit lätt att leva mitt liv för Jesus, men jag är väldigt glad för att han älskar mig och pratar med mig och omsluter mig med sin trygga famn.

Jag hoppas att vi kommer att arbeta tillsammans som en stark kår i fortsättningen.
Gud har kallat oss till ett stort arbetet häruppe och vi skall inte slå till reträtt.

“Vi slå aldrig, aldrig, aldrig till reträtt, nej o nej, nej o nej!
Vi slå aldrig, aldrig, aldrig till reträtt, ty vi skola bliva segrare för evigt.”

The Strength of the Creative Warrior